Godmorgon Världen!

Få saker gör mig så stolt som när mina elever får briljera. Jag tycker mest om när de får prata och visa vad de kan. Som i det här inslaget på Godmorgon Världen i morse:

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=438&artikel=6037628

Peter Parnes berättar om Makerspaces

På konferens

Jag är i Barcelona. Sista dagen idag. Sedan i söndags har jag sköljts över med nya tankar. Det blev inte alla 58 seminarium som jag hade anmält mig till, men de ca 20 som blev räckte gott och väl (har två kvar). 

Konferensen jag är på heter Gartner Symposium. Jag visste inte alls vad det var när jag fick förfrågan om att följa med. Jag tackade ja utan att tveka. Om staden vill skicka mig på konferens så är det väl klart att jag åker. 

Gartner är analytiker inom IT-branschen. De har ett utbildningsspår, även om det inte var det mest framträdande på konferensen. Stockholms stad var inbjudna som talare på grund av de satsningar som man gjort de senaste året , mycket tack vare Ann Hellenius driv.

Förutom den kunskap jag fått från analytikerna har det också varit väldigt lärorikt att få en bättre insyn i hur det strategiska arbetet ser ut. Vi har diskuterat olika problem och möjliga lösningar. Jag kommer inte svära över Volvo-IT mer, nu när jag vet mer om hur det är upplagt. 

Jag har fått många nya infallsvinklar på mitt utvecklingsarbete. Genom att se vad man spår för trender inom affärsvärlden kan jag översätta till hur det påverkar skolan. Digitaliseringen påverkar oss alla, oavsett vi väljer att vara en del av den eller ej. 

Återkommer med mer utförlig rapport. 

Ystadpedagogerna frågar

Inlägg av Pedagog i Ystad.

Awesome!

Efter mitt besök på Kvarnbyskolan i Rinkeby under Code Week, har jag längtat efter att åka dit igen. Jag vill så gärna jobba med de här tjejerna. Jag har bestämt mig för att satsa mina prispengar från Guldäpplet för att kunna köpa in material åt tjejerna och nu har jag fått 5000 kr till att använda. Jag fick pengar från Awesome foundation vars enda krav var att det var ett bra projekt som de gillar. De delar ut 5000 kr varje månad till bra idéer, så det är en bra grej att söka om du klurar på något litet som kan bli stort.

5000 är ingen förmögenhet, men det räcker gott och väl till att fixa t-shirts till tjejerna. Det ville de så gärna ha. Jag tänker att det blir en bra första uppgift, att designa egna tishor till sig själva.

Åh vad jag längtar dit!

Hacketihackade

Det var synnerligen otrevligt att i morse mötas av meddelandet att vår teacherhack-hemsida blivit hackad. Det verkar ta sin lilla tid att få bort den dessutom, men jag hoppas att vi snart ska slippa eländet.

Nyttig erfarenhet!

http://thecryptosphere.com/2014/10/14/team-system-dz-goes-on-hacking-spree/

Ett riktigt fint reportage om mitt arbete

http://teknikforetagen.sidvisning.se/t52014/?pn=20

Tips på bedömningsunderlag

Katarina Eriksson har gjort ett dokument där hon kan följa elevernas tankar under programmerandet, så att hon har underlag för bedömning. Här är länken till hennes blogg och dokumentet.

Radiodokumentär om Geek Girl Mini

Journalisten Daniel Persson Mora följde Geek Girl Mini under några månader i våras. Han var med när vi jobbade i skolan och han hängde med till Linköping och Robo cup. Ett par av tjejerna har han gjort djupare intervjuer med och besökt dem i hemmet.

Resultatet är ett fint och gripande reportage med kloka elvaåriga tjejer som resonerar om livet som tjej och om jämställdhet.

http://urplay.se/Produkter/183883-Barnaministeriet-dokumentar-Geek-Girl-Mini?play_category=dokument%C3%A4r

Kvarnbychix

 

Igår var jag tillbaka till min gamla arbetsplats, Kvarnbyskolan i Rinkeby. Jag har länge tänkt att jag skulle vilja starta Geek Girl Mini där, men inte haft tid och möjlighet. Nu kände jag att det var läge att passa på, i och med European Code Week. 

I årskurs 5 går mina gamla elever som jag hade en termin när de gick i ettan. Lärarna var vänliga nog att arrangera om lite så att jag kunde ha samtliga tjejer under tre timmar. 

Jag inledde med en kort introduktion till vad programmering och kod är. Den tål nog att göras om. Jag har glömt hur det är att ha elever med brokig bakgrund och annat modersmål. Jag har glömt hur metodisk och tydlig man måste vara. Hur inget, absolut inget är givet. Vilka ord är svåra? Vilka begrepp otydliga? Och jag hade glömt att inte alla barn sitter med en iPhone av senaste modell i sin ficka.

Vi jobbade med code.org, scratch och lite makey makey på slutet. Tre härligt intensiva timmar. 

Jag berättade också om Geek Girl Mini och visade lite bilder från vad vi gjort. "Åååh! Får vi också bygga en robot?" Sånt får mitt tech-hjärta att smälta. Jag kollar i min kalender som är helt fulltecknad i månader framöver. Jag jobbar redan alldeles för mycket. Men vad tusan. Jag kan inte släppa det här. Det var alldeles för kul. Det kändes alldeles för meningsfullt och givande för att inte försöka klämma in det i min kalender. Klart tjejerna ska få bygga robot, mecka med datorer och göra egna appar. Jag måste se till att det blir så. Klart Kvarnbychix ska bli mer än en engångsföreteelse.

Appar!

Jag tycker det är svårt med appar, kanske eftersom jag inte jobbar med iPads i skolan, mer än med förskoleklass och ettorna. Vi har inte iPads högre upp i åldrarna på Sjöstadsskolan. Jag vet dock att många skolor gjort just paddsatsningar vid en-till-en, och därför är det viktigt att titta på vilka alternativ som finns. Jag laddade ner ett helt gäng appar i fredags, men har inte hunnit titta på dem.

Är det någon som har elever i mellanstadiet/högstadiet, som kan tänka sig utvärdera några appar och återkomma med recension? Kommentera i blogginlägget eller maila mig på karinnygards(at)gmail.com

Nedan är de förslag jag fick i appstore, men det finns fler. Bland annat Scratch Jr och den hyfsat populära appen A.L.E.X.

Hur du använder code.org -enklaste sättet.

Även om du som lärare inte kan något om kod, så finns det utmärkta resurser att använda, så att dina elever får en introduktion till ämnet.

Min favorit är code.org, eller learn.code.org, som sidan heter när man registrerar sig som lärare. 

På code.org kan du välja att använda resurserna som de är, eller registrera ett lärarkonto. Så här ser startsidan ut. 

Klicka på "sätt igång"

du kommer då till code.org/learn där det finns flera olika exempel på aktiviteter på mer avancerade verktyg som lär ut programmeringsspråk som Python och Java Script och hur man kan göra appar, eller hur du kan göra om du inte har några datorer eller paddor.

Det finns också tips till lärare om vad man kan tänka på och hur man kommer igång. Hela sidan är som en lärarhandledning i lightversion. Det finns gedigna handledningar på learn.code.org, men för den som bara vill prova på, är det här lagom med information att ta in.

Det enklaste är att bara klicka på översta filmen. Då kommer du till en film. Den är på engelska och är en liten introduktion till varför man ska lära sig kod, samt information om vad som kommer i första modulen av kursen. Om du klickar på "ingen video? visa anteckningar" så kommer hela innehållet med informationen i svensk text. Det är bra att läsa igenom, så att eleverna förstår vad det är som de kommer göra i aktiviteten. Det innehåller även instruktion om hur det fungerar. 

Själva kursen ser sedan ut så här:

Det är 20 olika uppdrag att gå igenom. Med jämna mellanrum visas en film som förklarar nästa moment. Som förut kan man välja om man vill se filmen, eller läsa på svenska. 

Om eleverna skulle hinna klart alla 20 uppdrag (det tar faktiskt lite tid att klura ut vissa problem, så de flesta hinner inte klart på en timme) så kan de gå till startsidan och prova några andra resurser. 

Om man är inloggad som lärare så kan göra egna användare för eleverna, så att man kan följa hur de löser uppgifterna. Det kan vara väldigt bra, om man vill förvissa sig om att alla förstår och hänger med. Personligen gillar jag det bäst, men det är verkligen inget måste, om man bara är nyfiken och vill testa en timme. 

Supertrion!

Ända sedan jag fick beskedet (några dagar innan ni andra fick det) om min finalistplats i Guldäpplepriset, så har jag haft den här låten på hjärnan:




 Fanns tyvärr inte på svenska på Youtube. På svenska heter de Supertrion och låten går nåt i stil med: Supertrion, supertrion räddar dig, vi är inte tuffa nej, men tillsammans kan vi rädda dig. TYP. Och deras ledord är "Vad funkar bäst? -TEAMWORK!" Tycker det passar rätt bra in på den här trion:

 

Vi är inte så himla tuffa, men vi är förbaskat bra alla tre. Inte minst tillsammans. Jag känner både Jacob och Ulrika sedan tidigare och sedan i söndags har vi hörts en hel del och ja, de där två fick umgås lite på Bokmässan här i veckan också. Det känns som vi är en liten supertrio som hör ihop och blir lite extra starka tillsammans. En väldigt skön känsla.

Jacob och Ulrika, tack för att ni är så bra och gör mig bättre!

Hur farligt är det där internet egentligen?

Ingen tror väl längre att internet är en fluga. 88% av alla 11-åringar använder nätet varje dag. Som vuxen är det svårt att undvika nätvaro, även om just sociala medier inte lockar. Banker, myndigheter och alla möjliga olika företag vill helst av allt tvinga in oss i den digitala världen. Det är dags att inse att vårt samhälle har en digital dimension som medför vissa förändringar, precis som järnvägar och elektricitet förändrat samhället tidigare. Vi har fått en mängd nya frågor att ta ställning till. En av de mest spännande frågorna är hur vi ska jobba med det som kallas näthat.

Jag läser boken It's complicated av Danah Boyd. Den handlar om hur amerikanska ungdomar använder sociala medier. Jag har inte kommit så långt än, men redan har jag strukit under massor med kloka citat som sätter en forskares ord på mina tankar. Ja, nu är mina egna tankar inte helt sprungna ur intet. Jag har tagit stort intryck av svenska forskarna Elza Dunkels och Marcin de Kaminski, när det kommer till hur jag ser på vårt användande av internet. Ändå är det skönt att få det bekräftat, att fler kommer fram till samma slutsats; det är inte internet i sig som är farligt, det farliga uppstår när vi demoniserar nätet, lyfter fram skräckhistorier och skyller all världens olycka på att unga hänger på sociala medier. Detta är ju något som både Dunkels och de Kaminski trummat i mig sedan länge. Inget blir bättre av att vi blir rädda och förbjuder unga att använda nätet. Vi måste lära dem, oss, att umgås på ett bra sätt. Vi måste forma vår digitala samvaro gemensamt.

På tisdag 16/9 kommer jag att vara på Polismuseet i Stockholm för att tillsammans med polisen Astrid Egnell prata om hur vi kan se på näthat och vad man kan göra åt det. Nu på tisdag är det lärarkväll och den 25/9 har vi program för unga på högstadiet och gymnasiet.

Varmt välkomna!

anmäl dig här



"The internet mirrors, magnifies and make more visible the good, bad and ugly of everyday life."
Danah Boyd It's Complicated

Känner ni pressen?

Igår kablades nyheten om Finlands satsning på programmering inom matematiken från och med 2016 ut. I måndags började Storbritanniens läroplan i "computing" att gälla. Andra länder som Italien och Frankrike, pratar om ett snart införande och Estland har haft programmering i skolan i flera år.

VAD gör vi i Sverige? Är vi helt efter? -Nej, det tycker jag inte.

När jag började med min mission i februari 2013 så var det inte direkt stående ovasioner. Jag hittade en själsfrände i Leksand (Ulrica Elisson) men det var inte så att folk kastade sig över mig av intresse. Inte från skolan i alla fall (tack och lov från min egen rektor Lena, evigt tacksam!). Branschen var desto mer intresserad. Tack och lov. Hade jag inte fått hjälp och stöd från alla datamänniskor som hjälpt mig (Björn Regnell, Fredrik Heintz med flera) hade det inte gått.

19 månader senare ser mitt liv rätt annorlunda ut. Jag jobbar snudd på dygnet runt med det här nu. Dels driver jag projektet att öka den totala digitala kompetensen på hela Sjöstadsskolan, dels driver jag projektet Hacka läroplanen, tillsammans med Terese Raymond, där vi med stöd av pengar från Internetfonden gör ett försök att tolka läroplanen ur ett digitalt perspektiv. Mycket av min tid går åt till föreläsningar och workshops, att förbereda och hålla. Jag handleder en del via mail också, för det är många som är sugna på att börja programmera. Webbstjärnans utbildningar tror jag har fått igång en del. Initiativ som code.org har gjort det lättare att börja. Jag känner mig mycket hoppfull.

Jag upplever det inte som att vi ligger efter. Jag ser stor potential i våra styrdokument för att redan idag ta tag i undervisningen och lyfta den till nya nivåer, så att den bättre passar dagens samhälle. Jag ser inte att det behövs något nytt ämne, det digitala är bara ännu en aspekt av allt vi redan gör.

Antingen är jag fruktansvärt naiv, eller så är jag väldigt positiv och visionär. Jag väljer att tänka det senare. Klart det går det här. 90.000 grundskollärare ska en väl kunna utbilda i ett nafs :)

Det handlar inte om att alla måste lära sig programmera och knacka kod, varken lärare eller elever. Vi ska inte bli apputvecklare hela bunten. Det räcker med att vi fattar vad den här digitala världen är byggd av, hur internet funkar på ett ungefär och att den digitala utvecklingen är något vi kan lära oss förstå och vara delaktiga i. Hur svårt kan det vara?

Sedan kan vi jobba med Scratch som uttrycksmedel, robotik -för att det är både lärorikt och förbaskat kul, vi kan uppdatera slöjden så att den innehåller digitala element, vi kan använda programmering som ett tankeverktyg för att fördjupa mattekunskaper. Kunskap är en verktygslåda som vi bär med oss i livet. Skolan kan förse eleverna med olika verktyg för att uppfatta världen. Jag ser kodkunskap som vårt nyaste verktyg. Med kod kan vi bygga både program och förståelse. Det är en fantastisk ny tillgång som vi alla kan ta del av.

Jag sitter lugnt i båten. Jag har stor tilltro till de människor jag lärt känna under det senaste året. Det finns kompetens, det finns tankar och idéer om hur vi kan styra upp det här. Vi har en vaknande lärarkår som tar egna initiativ. Vi har ett skolverk som faktiskt är med på tåget. Vi har politiker som fattar, (om än inte alla). Det här fixar vi. Om jag känner pressen? Jag känner PEPPEN!

Prylsporter

Säg en sport som inte är en prylsport? Är det inte alltid så att vi presterar bättre med redskap anpassade för verksamheten? Bra golfklubbor slår längre. Bra skor gör löparens steg lättare.  Skidorna har stor betydelse för en slalomåkare.

Men i skolan ska vi hålla tillgodo med skräpdatorer som går sönder bara man tittar på dem. Min kollega har fått byta dator tre gånger på ett halvår. Och då talar vi nya datorer. Nyss upplockade ur kartongen.

Utredningar och statistik säger att vi har gott om datorer i svenska skolan, men att lärarna inte använder det som finns. Med det är det liksom lite underförstått att lärarna är bakåtsträvare och teknikmotståndare. Lärarna måste fortbildas och det är märkligt att de, trots fortbildning ÄNDÅ inte använder datorerna.

Ja, det finns teknikmotståndare och bakåtsträvare inom lärarkåren, men det är inte det jag ser som största problemet till implementeringen av teknik på min skola. Det är kvaliteten på våra system och datorer. I värsta fall kan det ta 20 minuter för en elev att logga in. (eller nej, det är inte det värsta. Jag har haft elever som kämpat med att logga in en hel lektion, men det är extremfall). Ofta tar det även en kvart att logga ut. PÅ 60 minuters lektion blir det mycket som går åt till in- och utloggning. Några bortglömda lösenord, avinstallerade program, automatiska uppdateringar och lite felaktigt sparade dokument så kan hela lektionen ha gått utan att något vettigt blivit gjort. Vi har inte tid med sånt i skolan. Vi har för mycket som ska hinnas med. Jag förstår mina kollegor som väljer bort det där. Det är inte för att de inte vill hänga med i teknikutvecklingen, det är för att de vill att eleverna ska få undervisning och inte bara vänta på en krånglande dator.

Klart att även skolan är en prylsport. Ingen förväntar sig att Zlatan ska spela barfota eller med trasiga skor. Ge oss rätt verktyg istället för prylar som inte fungerar. 

Programmeringsprojektsplanering

I år tillhör jag ingen speciell årskurs, utan jag kommer att verka på hela skolan. Det som jag har inplanerat redan sedan i våras, är en studie i hur programmering kan stötta matematikutvecklingen.

Jag kommer jobba med två mattelärare i årskurs 5. Eleverna kommer ha 60 min extra tid i veckan, med just programmering med syfte att stärka matematiken.

Det första vi gör är att försöka få ett hum om elevernas kunskapsnivå innan vi startar. De flesta eleverna har provat på programmering i någon form, och en del har haft det på elevens val. Våra förtest kommer bestå av en del där vi ser hur mycket eleverna kan om koordinatsystem, eftersom det är en viktig kunskap att ha med sig när man programmerar. Vi kommer också undersöka deras problemlösningsförmåga och hur de beskriver hur de kommer fram till lösningen. I de nationella proven i matematik, har det framkommit att eleverna behöver bättre strategier för problemlösning och framför allt hur de redogör för svaren.

Vi kommer använda frågorna från tävlingen bebras.se. Jag skriver ut på papper, för att vi vill att eleverna ska skriva HUR de löser uppgifterna. I november planerar vi att vara med i den årliga tävlingen, som en liten uppföljning av hur det går.

Nu börjar läsåret 14-15

Jag och slöjdläraren Sara har bestämt vårt första projekt för slöjden. Vi ska försöka få in LilyPad i undervisningen under året, men då vi inte kan så mycket om det, och prylarna är rätt dyra, så börjar vi med ett litet makey makey-projekt istället. 

Eleverna i årskurs 4 (troligtvis) kommer att få i uppgift att formge sin egen kontroll till att spela Pacman. Det är en enkel uppgift som går att variera på många olika sätt. Eleverna får använda ledande tråd för att göra knapparna ledande. Till exempel går det att sy fast paljetter med ledande tråd. 

Sara var nöjd med att uppgiften är enkel men öppen nog att låta eleverna sväva ut om de vill och kan. Jag är nöjd eftersom det är en rolig uppgift som ger en produkt som vi kan ha kul med tillsammans. Visserligen krävs det en Makey Makey för att det ska fungera, men vi kan spela tillsammans i klassrummet och lätt visa föräldrar på Öppet Hus till exempel. Vi valde att begränsa till ett enda spel, för att designuppgiften skulle bli mer lätthanterlig. Det blir också lättare att jämföra hur lätta respektive svåra kontrollerna är att använda. 

Ser fram emot att dra igång!

Stolt!

Digitalt kompetenta lärare -hur får vi det?

Jag sitter och skissar på höstens utbildningar för mina kollegor. Uppgiften är att få alla 130 digitalt kompetenta på ett år. SÅ, vad är då digital kompetens? Vad behöver vi ha med oss för att vara duktiga navigatörer i det digitala samhället?

För det första måste vi förstå hur tekniken fungerar och då menar jag inte smartboards och appar. Den delen är också viktig, men jag tycker gott det kan komma in i ett senare skede. Jag upplever att vi fokuserat för mycket på handhavandet och liksom hoppats på att den djupare förståelsen ska komma utan användandet. Det verkar inte ha funkat så jättebra. Jag tänker att jag vänder på det. Jag struntar i de praktiska färdigheterna. Jag vill att mina kollegor känner sig säkra på bakgrunden och att de förstår varför tekniken är viktigt. Då kanske det känns mer meningsfullt att lära sig mer om det.

Att lära sig behärska digitala verktyg tar sina timmar. Timmar som många lärare inte har, eller får avsatt. Det kräver också att man har tillgång till tekniken, vilket inte heller är säkert att alla har. Kanske känns det frustrerande som lärare att försöka sig på något nytt när det inte finns datorer till eleverna, eller att de som finns fungerar för dåligt. Genom att ta bort fokus från verktyg till kunskap, hoppas jag att vi kan komma lite djupare, snabbare.

Vi som pysslat med IKT i skolan ett tag pratar ofta om att det inte handlar om teknik, utan om pedagogik. Det är nog svårt att förstå vad det betyder, om man inte får lära sig det. Så, nu testar jag med att börja i andra änden.

Återkommer med upplägg inför hösten. 

Sista samlingen tweets från Scratch@MIT2014

Strålande dag!

Utmärkt guide för Kreativt Datande

Jag ledsnade på att inte ha något ord för Computing, så jag drog till med Datande. Det är vad jag och mina nätkompisar kallar det, så ni får hålla tillgodo med det, trots ordets något slangaktiga karaktär. :)

Hur som helst, ScratchEd research team på Harvard Graduate School of Education har tagit fram den här utmärkta guiden om du vill jobba med Scratch och det kreativa datandet. Jag rekommenderar den å det varmaste.

Guiden är väldigt pedagogiskt upplagd och innehåller både instruktioner till ledaren och färdiga produktblad till eleverna. Lysande! 

 

Så, ladda ner pdf:en här: http://scratched.gse.harvard.edu/guide/files/CreativeComputing20140806.pdf

Första riktiga konferensdagen

Är så där riktigt utpumpad som man blir efter en hel dags konferens. Idel nya människor och väldigt många intryck. Jag var tvungen att avvika och gå hem och vila lite.

Jag tror att mitt bästa pass var frukosten idag. Jag hann träffa spännande människor och åt en väldigt fin frukost. Bra grejer. Jag träffade Keledy Kenkel som är en cool tjej. Hon är mitt uppe i startandet av en High School med Makerinriktning i New York. Gissa om jag vill åka och hälsa på henne nästa år när de kommit igång. Träffade också Sarah Judd som jobbar med cs-first.com är Googles satsning på after school programs med computer science. Precis innan jag skulle springa in på dagens inledande Keynote med Mitch Resnick, sprang jag på Linda Sandvik som ju varit med och grundat Codeclub. Jag visste inte ens att det var hon. Såg bara hennes snygga t-shirt med det här trycket:

Eftersom det är en av mina favoritlåtar var jag tvungen att kommentera den. Då såg jag att det var Linda, från namnskylten. Sammanträffande!

Kom för sent till Keynoten. Fick inte plats i salen så jag fick sitta i ett litet rum bredvid och titta på skärm. Inte riktigt samma sak, men det var okej ändå. Det var Mitch som inledde med att berätta lite om bakgrunden till Scratch, om de fyra P:na som jag skrev om förra veckan och slutligen om vad man planerar framöver. Nämnandet av ScratchJR drog ned applåder. Helt tydligt ett efterlängtat tillskott. De håller på att jobba med en androidversion som kommer inom kort. 

Nu ska jag ut och äta middag. Här kommer en liten storify på dagens tweets. Många bilder blev det. 

Vi försöker få scratch extensions att funka

Jag är här nu

Igår kom jag hit vid halv nio lokal tid. Däckade direkt på grund av tidsskillnaden och lång resa. Idag har jag softat på stan. Det är min enda lediga dag, eftersom jag åker hem direkt efter konferensen på lördag och jag ville passa på att se lite av staden. Jag var här första gången 1994 och sen åter på besök 96, 97, 98. Jag har alltid tyckt mycket om Boston och det kändes hemtrevligt att strosa runt på gatorna. Jag måste nog återvända på en lite längre semestertur framöver.

Nu är jag ju här på konferens. Jag ska snart gå bort till MIT Media Labs och dricka lite vin och äta snittar med arrangörer och konferensdeltagare. Mingla lite helt enkelt. Det känns pirrigt. Jag har aldrig varit på konferens utomlands utan att känna en kotte förut. Som tur är brukar jag ha lätt för att prata med folk och amerikanarna är ju pratglada de flesta vad det verkar. Jag ska nog klara mig.

Tidigare idag letade jag upp Media Lab, för att veta vart jag ska ta vägen ikväll. Känslan när jag klev in i huset är lite obeskrivlig. Jag blev tagen av att vara på plats. Jag tänker på hur jag för första gången läste Seymour Papert för ett par år sedan och fattade att det här är något jag vill göra. Nu är jag här, där han har jobbat och tänkt och skrivit. Jag ska få umgås och prata med och lära av några av de bästa hjärnorna i världen, när det kommer till programmering med barn. Det är så stort.

Scratch @ MIT 2014

Om en vecka befinner jag mig på MIT i Boston på den stora internationella Scratchkonferensen. Idag ska jag välja vilka workshops jag ska gå på. Det blir inte lätt. 

Konferensen bygger på de fyra P:na;

PROJECTS -genom egna projekt som betyder något för individen, erfars hur en idé kan realiseras genom flera olika försök på vägen. 

PEERS - Delakulturen är en viktig aspekt av scratch. Samarbeta, utbyta idéer och bygga vidare på varandras arbete.

PASSION - genom att jobba med det som engagerar individen själv, orkar man jobba hårdare och utmana sig själv till att lära nytt.

PLAY - Scratch ska uppmuntra till en lekfull kultur full av experimentlusta. Att prova nytt, ta risker och undersöka möjligheternas gränser.

Allt detta vill jag se i skolan. Jag tror att vi skulle vinna mycket på att få till en sådan här miljö.

Scratch Jr är här!

Om en vecka befinner jag mig på MIT på Scratchkonferens. Pirr i magen redan nu av förväntan. Så lämpligt då att ScratchJr har släppts för iPad, så att jag kan roa mig lite innan jag åker. Jag har bara lekt lite tillsammans med min fyraåriga dotter, men gillar vad jag ser. Det här blir ett verktyg jag kan rekommendera till yngre barn, helt klart.

Jag gillar speciellt att det går att lägga in egna bilder, precis som i webbversionen för de äldre. Det ger möjlighet till ett eget skapande, vilket jag tycker är en förutsättning för att det inte bara ska bli ett evigt klickande på färdiga moduler.

Jag saknar att kunna gå till specifika koordinater, men kan förstå att det förenklats bort. Jag hittar inte heller hur man skapar spel med poäng. Mycket möjligt att det går, men jag har inte hittat det i vare sig eget klickande eller i instruktionerna. Pinga mig gärna om det går.

Att allt bygger på symboler och inte språk är ett annat plus. Det gör att det går att använda redan med små barn som inte kan läsa. Det blir också oberoende av kunskaper i engelska, som till exempel Tynker kräver. Nog för att vissa elever kan känna peppen i att lära sig språk genom spel, men ofta är det en extra kognitivt krävande uppgift som gör inlärningen på egen hand, knepigare. 

Det här är mitt och fyraåringen andra försök. Det första försvann eftersom jag glömde spara innan vi tog lunch. Bra att veta att det inte autosparas. 

Jag tycker att det var lätt att komma igång, även för en sån som jag som envisas med att inte läsa instruktioner förrän det kniper. Jag gillar att det här är en möjlighet att skapa digitalt på ett enkelt sätt även på platta. Jämfört med Tynkers nya möjlighet att skapa egna spel, är Scratch helt klart att föredra.

 

Paneldebatt SKL, Almedalen

MIn första kurs från Webstjärnan

Samlade tweets från det informella seminariumet om Nätfobi

Vad menar vi när vi talar om "programmering i skolan"?

Det finns ett behov av att vi definierar vad vi menar när vi pratar om att programmering ska in i skolan. Jag vet av erfarenhet att vi inte riktigt pratar om samma saker jämt.

Kod som tankeverktyg
Har man den här inställningen så ser man programmeringskunskaper som en väg in i logiskt och abstrakt tänkande. Det handlar mer om datalogiskt tänkande (computational thinking) som kan tränas utan datorer och är helt oberoende av programmeringsspråk. Genom att lära sig koda, lär man sig att bryta ner problem i mindre bitar, man lär sig uttrycka sig precis och exakt i instruktioner, man lär sig hitta mönster, göra abstraktioner av de mönstren och kunna generalisera de problemlösningar man hittat. Detta är förmågor som kan tränas i de flesta ämnen i skolan.

(illustration från den poster som jag presenterar på ICED14 med Fredrik Heintz och Linda Mannila 140617)

Kod som förståelse av den digitala världen

Det var i den här änden jag började min resa och det är väl den synen som jag fortfarande har som starkast. Det här är lägsta nivån tycker jag. Att förstå att den digitala världen är byggd av kod är lika viktigt som att förstå att den fysiska världen är uppbyggd av atomer. Med den förståelsen kommer förhoppningsvis insikten om att allt är programmerat av människor, att det går att förstå den digitala världen och att det går att påverka, att eleverna kan lära sig att påverka. Det blir lättare att förstå att filter inte är hundraprocentiga eftersom de bara är algoritmer, liksom våra sökmotorer och virus. Jag ser det som en grundläggande allmänbildning att förstå detta, oavsett i vilken riktning framtidens programmering kommer ta. 

Kod som kreativt verktyg

Makerrörelsen är en positiv kraft som sveper över skolvärlden. Den är nära besläktad med det entreprenöriella lärandet och handlar om det egna skapandet. Med makerperspektivet är det inte lika viktigt med det teoretiska, här är det undersökandet och laborerandet som är i fokus. Kod används för att få lampor att blinka och motorer att rotera på just det sättet vi vill. Läs gärna mer om makerkulturen och vad den kan tillföra både skolan och samhället. 

Beroende på vilket av ovanstående som är ens syn på kod, kommer lösningen för skolan se olika ut. Demokraten nöjer sig med en tillskrivning i samhällskunskapen. Datalogen vill utveckla tankemodeller i alla ämnen. Makers vill ha in den kreativa dimensionen och kanske kan tänka sig en mer digital version av slöjdämnet. 

Jag tycker då att alla tre perspektiven är viktiga. Jag vill ha in alla tre. 

Workshop i Bryssel

I väntan på tid att avlägga rapport från gårdagen, delar jag här de samlade tweetsen från igår: https://storify.com/grishund/codeeu

Webbstjärnans kurs i scratchprogrammering

(med intro av mig) http://kurs.webbstjarnan.se/kurs/programmera/

Min föreläsning i Växjö

"Försvinner du nu?"

Jag får ofta frågan om jag tänker byta jobb nu när jag gjort mig något av ett namn i skolvärlden. Det är en så pass vanlig fråga att jag måste skriva ett inlägg om det.

Det jag älskar mest med mitt jobb som lärare är att vara i klassrummet med mina elever. Jag älskar problemlösningen i att försöka hitta nyckeln till eleverna, begripa hur just den där galenpannan som kryper under bordet ska intressera sig för det jag vill att hen ska ägna sig åt istället. Barn är hårda kritiker. Är min undervisning kass, kommer de hitta på något annat.

Kommer aldrig glömma min lektion med sexåringarna, när jag skulle berätta hur en dator funkar och visade en bild på en stationär dator. Jag blev helt nerröstad av gruppen när jag skulle förklara hur den fungerade. "Det där är ingen dator Karin" sa de unisont och lyssnade inte på mina envisa övertalningsförsök, utan började allihop rita egna laptops för att visa mig hur en riktig dator ser ut. Jahapp!

I klassrummet får jag mina bästa idéer. Det är där och då, när jag ser att det jag tänkt, inte funkar, som jag justerar och hittar en bättre lösning. Det är elevernas frågor som gör att jag utvecklas. Det är liksom där allt händer. Jag kan inte tänka mig att vara utan den magin som uppstår i klassrummet. Jag kan inte heller tänka mig att vara utan kontakten med eleverna. Relationerna med barnen är skatter jag bär med mig. 

När jag var 10 år ville jag ha 100 ungar. Jag vet inte varför jag tyckte det var en bra tanke, men jag tänkte så. 100 barn ville jag ha och jag gjorde uträkningar över hur många femlingar och trillingar och så vidare, jag var tvungen att få och när jag var tvungen att börja producera dem. Fick lite panik över det faktum att jag inte fått min mens, så att jag inte kunde börja på stört. Nu är jag 38 och har bara en dotter. Det räcker väl. Istället har jag mer än 100 ungar som jag bär med mig i hjärtat. Ungar som nu är vuxna en del av dem, som fortfarande hör av sig och undrar hur jag mår. Ungar som bjuder mig på sitt bröllop, ungar som bollar livets svåra frågor med mig, ungar som jag blir kurskamrat med när jag pluggar, ungar som fixar finaste bordet åt mig, när jag kommer till hennes restaurang. En unge har jag tyvärr behövt hålla tal över, på hennes minnesstund efter att hon omkom i en brand. Henne bär jag extra mycket med mig. 

All den rikedom som dessa barn har gett mig under mitt yrkesliv. Den finaste. Lärarjobbet blir man inte rik på brukar det heta och det kanske är sant när det kommer till pengar, men när det kommer till lycka i livet, så har lärarjobbet gett mig fantastiskt mycket. 

Så nej, jag vill inte försvinna från skolan, från undervisning och elever. Däremot är det väldigt skönt att slippa mycket av den där förbaskade administrationen som följer med jobbet som mentor och klasslärare. Det är skönt att inte vara i barngrupp mellan 8 och 15 och sen behöva sätta mig med möten och planeringar och mail och åter mail och sedan 10 åtgärdsprogram, som gör att jag inte hinner planera nästa drag. Att bara jobba med undervisning, det är det bästa med min nya roll på jobbet. 

Den nya allmänbildningen

Okej, tänk så här:

En lärare som inte känner till hur atomer bildar molekyler och nya ämnen. En lärare som inte vet hur fotosyntesen fungerar. En lärare som inte vet att språk har grammatik som måste följas, och som inte vet skillnad mellan substantiv och verb. En lärare som inte har en aning om hur Sverige styrs, eller vilka lagar och regler som gäller när vi är ute och går i trafiken. En lärare som inte vet hur man slår i ett uppslagsverk. En lärare som inte kan använda penna och papper eller suddgummi. -Vore det okej?

Det finns en ny typ av allmänbildning som vi måste börja ta in. Vi måste fatta hur det digitala samhället är uppbyggt, hur det styrs och regleras, eller INTE styrs och regleras. Hörde igår samma argument mot kod i skolan, som jag hört många gånger förr "vi måste ju inte fatta hur en bil funkar för att kunna köra". Nej, men det är en jäkla skillnad! Vi pratar inte om en bil här, vi pratar om själva grunden i vårt digitala samhälle. För övrigt så bör man ju fatta hur man gasar och bromsar och styr, för att kunna köra bil, så liknelsen haltar där med.

Det viktigaste med kod i skolan:

Det får inte vara valbart. Att förstå hur den digitala världen är uppbyggd är en viktig demokratifråga. Självklart ska alla elever förstå det. Dessutom gör valbarheten att vi riskerar att fortsätta med samma invanda mönster. För att få större mångfald inom IT-yrken måste alla få tillgång till kunskaperna och färdigheterna.

Det får inte bli ett nytt STEM-ämne som det verkar bli i de flesta andra länder. Dvs kodkunskaper hamnar under matematik och teknik. Där hittar vi iofs den första omedelbara kopplingen, men det rymmer så mycket mer. Och återigen, ska vi få fler än "de gamla vanliga" att intressera sig, så måste vi visa på möjligheterna. Kod är språk, det är tankesätt och det är kreativitet. Komplettera slöjden med arduino och lilypad eller makey makey så får hantverket och skapandet ännu en dimension. 

Det får inte blir tråkigt. Kod är kul. Låt det få vara det! 

Det får inte reduceras till att bli ännu ett verktyg som vi använder utan att veta varför. Vi har inte vunnit något alls om vi bara byter ut powerpoint mot scratch, som kul redovisningsmetod. 

Programmering som eget ämne?

http://www.sydsvenskan.se/sverige/programmering-kan-bli-alternativ-till-slojd/

Så, jublar jag nu? Ett år efter att vi startade vår namninsamling för att få in programmering i läroplanen, har politikerna äntligen fattat. Från att ha varit den som försökt få politikerna att vakna, har jag den gångna veckan blivit rådfrågad av flera olika partier om hur jag tycker det ska gå till. Jag borde vara glad nu va? Lustigt nog känner jag mig istället rätt orolig.

Jag tycker att det är en alldeles för viktig fråga för att bli något partierna ska bråka om. Moderaterna tog första steget. Ska "den andra sidan" nu automatiskt bli emot programmering? Vågar jag hoppas att debatten kan få handla om i vilken form det ska införas, inte dess relevans i skolan?

Jag oroar mig för att ett nytt ämne är alldeles för omfattande och blir för resurskrävande att genomföra, lite som de har i Storbritannien med sitt nya ämne Computing. Fördelen med att chockstarta är att ingen kan ducka. Det är bara att köra på. Alla får tugga i sig den nya verkligheten och det är bara att göra.

Jag känner mig rätt tveksam till det ändå. Ett nytt ämne, om vi nu har behov av att splittra lärandet ännu mer, kanske kan få växa fram, allt eftersom vi lär oss vad som funkar och inte. Skolan ska ju bygga på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet, så låt oss sitta still i båten och invänta både forskning och erfarenhet innan vi skriver något i sten.

Idag finns det belägg för att jobba med kodkunskap inom en mängd ämnen i befintlig läroplan. Jag ser inte att ett nytt ämne behövs för att kunna jobba med detta. Ett nytt ämne skulle då enbart skapas för att tvinga lärare till fortbildning. Kanske behövs det? Vi måste ju faktiskt utbilda lärarna om de ska kunna inkludera programmering. Jag tycker ju att den digitala kompetensen måste höjas rejält hos lärarna, så varför inte lite gammalt hederligt tvång?

Min egen erfarenhet av att ha Digitalkunskap under ett år, är att det inte alls är bra att separera den undervisningen från den övriga verksamheten. Nu har vi haft speciella omständigheter i vårt arbetslag. Jag har haft få tillfällen till samplanering med mina kollegor på grund av att jag jobbar deltid, men det blev väldigt tydligt hur dåligt det är att inte jobba tillsammans.

I min digitalkunskapsundervisning har vi i år jobbat med förmågor, centralt innehåll och kunskapskrav inom teknik, matematik, samhällskunskap, religion och bild, förutom svenskan då, som är en del av alla ämnen. Hade jag jobbat närmre de andra lärarna hade det blivit väldigt mycket mer effektivt och troligtvis hade eleverna fått ännu bättre sammanhang och kunskaper.

Och här borde jag nu komma med mitt allsmäktiga svar på frågan. Det kan jag inte leverera. Det är för stort och komplext och för viktigt för att komma med en enkel lösning. Jag känner dock att det verkligen, verkligen måste bli bra. Det måste bli meningsfullt. Det måste bli roligt. Det måste tillföra mer än det kostar i energi. Det måste gynna eleverna och ge dem vad de behöver i framtiden.

Uppkopplad men ensam?

Lyssnar på Sherry Turkles TED talk "Connected, but alone?"

Jag som lever mitt liv så väldigt mycket över nätet behöver lyssna på det här. Vad är skillnaden mellan att umgås på nätet och umgås i köttet? Nätet ger oss möjlighet att forma bilden av oss själva. I köttet sker allt direkt, med allt vad det innebär med felsägningar och miner, menar Turkle.

Vi vänjer oss vid att vara kortfattade och snabba via nätet, så vi orkar inte med de längre samtalen. Är det verkligen så? Jag vet inte om jag håller med. Jag har en mängd vänner som jag fått via twitter och facebook. De bor på olika ställen i Sverige och världen. Vi umgås via nätet, vissa varje dag, hela tiden, andra mer sällan. Vännerna som finns i min iPhone har blivit de jag pratar mest med. Men även om jag hela tiden har dem nära, för korta snabba reflektioner, frågor, dialog, så längtar jag hela tiden efter att få ha dem nära i köttet också.

Idag kommer en av mina "nätkompisar" hit. Hon var den första person som jag enbart lärde känna via twitter, som idag är en av mina bästa vänner. Hon och hennes döttrar ska bo över hos mig och Edith och det är verkligen veckans höjdpunkt, att få träffas i köttet och umgås länge och samtala. Så för min del väcker de korta, ständiga kontakterna, en längtan efter mer, inte mindre, kommunikation.

Jag känner mig sällan ensam. Aldrig faktiskt. Jag har alltid någon att umgås med. Turkle menar också att det är det här som är den stora faran, att vi nöjer oss med att ha facebook och bloggar för att få empati. Vi tror att datorn lyssnar på oss och bryr sig. Hon tar också upp ett exempel där en kvinna på ett ålderdomshem för samtal med en robotsäl och ser det som ett uttryck för att vi överlåter det mänskliga till robotar som inte har några känslor och inte kan ge tillbaka vad en människa kan. Nej, så är det kanske. Kvinnan som pratar med sälen kan inte få medhåll eller empati. Det fick inte jag heller när jag brukade samtala med vår sköldpadda Uffe, på den tiden då jag bodde hemma. Uffe var utmärkt att snacka med när jag kom hem mitt i natten efter en kväll på stan och behövde ventilera lite. Han brukade simma fram till mig och tugga med öppen mun medan jag snackade. Jag brukade låtsas att han lyssnade. Klart jag fattade att han inte gjorde det. Dessutom har jag skrivit dagbok i 20 år eller så. Där har jag verkligen ingen mottagare, bara mig själv. Jag VILL inte ens ha en mottagare, ändå var dagboken som min bäste vän i många år. Så vad är skillnaden?

Nu är datorn och mobilen, internet, min bästa vän. Eller nej, inte min bästa vän, men verktyget som för mig till alla mina bästa vänner.

Turkle säger att vi lever i tre fantasier med våra mobiler: 1) Vi tror att vi kan koncentrera oss på flera saker samtidigt. 2) Vi tror att vi alltid är lyssnade på. 3) Vi tror att vi aldrig behöver vara ensamma.

Okej, där kan jag känna igen mig i alla re. Så, vad är det som är så illa med det? Turkle menar att vi måste kunna vara ensamma utan att bli nervösa. Som det är nu tar vi till mobilen och tittar ner i den så fort vi står i en kö eller sitter och väntar. Det skapar ett nytt sätt att vara.

Vi måste kunna vara ensamma för att kunna hitta oss själva. Vi använder andra som reservdelar. Vi känner oss mindre ensamma men vi måste lära oss vara ensamma.

Reflektera över vad vårt användande av tekniken gör med oss. Hur vill vi ha det?

Jag tänker som så många gånger den här senaste veckan, efter det gräsliga EU-valet, att när datorerna blir bättre och bättre och ersätter jobb med sin effektivitet, måste vi människor bli bättre och bättre på det vi är unikt bra på -nämligen att känna och vara empatiska.

Mäktigt!

 När jag kollade facebook på måndag morgon fick jag en chock, ja jag kunde faktiskt inte tro mina ögon. Min bild och mitt namn på nummer 39 över de 50 mäktigaste kvinnorna inom IT i Sverige. Hur dumt det än må vara med listor av det här slaget, hur tråkigt det än är att det behövs en separat lista för kvinnor, så är jag ändå så jäkla glad och stolt över att få vara med. Självklart är vi lärare viktiga för Sveriges framtid. Det är vårt jobb som lägger grunden för framtidens IT-kompetens. Om mitt arbete kan påverka att vi får en mer kompetens lärarkår och därmed ger eleverna bättre verktyg för att hantera digitala världen, ja då är jag ju faktiskt rätt mäktig.

Jag har bara varit igång i ett år. Det är lite svindlande att det gått så fort. Jag känner rätt ofta att jag pratar om kejsarens nya kläder. Det är ju inget nytt, inget revolutionerande som jag ser det, det är ju bara SJÄLVKLART att den digitala världen måste ingå i den omvärldskunskap vi förser eleverna med.

Nu tänker jag bara sitta och titta på den här listan med kloka kvinnor som jag fått hamna med. Och jag känner mig grymt peppad till att fortsätta mitt arbete.

http://computersweden.idg.se/2.2683/1.563047/maktigaste-kvinnorna-i-it-sverige-2014

Kodintroduktion på Förskolan Bojen

I morse packade jag alla mina Bee-Bots och följde med min dotter till hennes förskola. På fredagar har de en speciell grupp för alla som är födda '10, så det var det lilla gänget på 7 ungar som jag träffade. 

Jag hade gett mig tusan på att försöka förklara vad kod är, att det är något en människa skriver för att det ska hända något i datorn eller på iPaden. Tjena! Det där skulle jag behöva fundera några varv till på. Tror inte att en enda ev dem fattade vad jag surrade om. Och apropå surr så var nog de flesta helt fokuserade på mitt gäng med bin som jag hade med.

Jag brukar ofta börja med att köra ett pass dansprogrammering när jag börjar med kod med yngre barn, men nu hade jag glömt mina danskodskort på skolan. Det var faktiskt riktigt bra att jag inte hade korten, för nu när jag gjorde nya kort på plats med barnen, kom jag på att det var bättre att koppla symbolerna direkt till biets knappar. Något som brukar vålla bekymmer när biet ska programmeras, är förvirringen med sväng-knappen. Barn brukar vilja trycka på den flera gånger, när de vill att biet ska gå x antal steg åt höger. Nu fick jag chans att visa tillsammans med barnen, hur man bara trycker en gång på "höger" och sedan går framåt eller bakåt. När man trycker flera gånger på sväng-pilen så kommer biet gå runt i en ring. Vi testade den egenskrivna koden genom att gå tillsammans och sedan när vi gjort det, visade jag hur samma kod knappades in på biet. 

Jag hittade en underbar matta på förskolan, som gjord för att leka med Bee-Bots. Barnen fick turas om att knappa in kod åt biet, när hon gick till olika delar av mattan. Perfekt med en liten stenbro att gå över och allt. (Den rätt dyra plastmattan som jag köpte med min allra första bee-bot var helt värdelös. Bortkastade pengar!)

Efter att vi jobbat under kontrollerade former, släppte jag lös alla barnen med varsit bi, att prova på olika ställen i rummet. Många gillade att låta biet åka under soffan. Spännande att trycka in sin kod och sedan se om biet skulle komma ut på andra sidan. Några byggde också egna banor med lego, men där började det hela spåra ur och blev till små hus till bina istället. Så underbart med barn. Man får hela tiden direkt feedback på vad som funkar. Vi hade i alla fall en lektion på 50 minuter med helkoncentrerade tre-och fyraåringar (förutom min egen dotter som hellre lekte i dockvrån) och det kändes som ett bra betyg. 50 minuter med mycket träning i att räkna, tänka och träna sig på höger och vänster. 

Nätsmart lärarhandledning

Igår fick jag ett länktips på natsmarta.se, en sida som tagit ett gediget grepp om den digitala kompetensen, med inriktning på nätet.

Det finns en genomtänkt progression från förskoleklass till år 6, kopplingar till läroplanen och en indelning på tre områden: Bilder och film, Säker på nätet och Social kommunikation.

Jag är mycket imponerad av jobbet som Murgårdsskolan i Sandviken har gjort. Heja heja! Sprid vidare och använd den här strålande resursen.

Film från Skolverket

Det här är den film som Skolverket spelade in i min klass för ett tag sedan, om hur jag jobbar språkutvecklande i teknikämnet. Att det råkar vara en lektion om programmeringsspråk är liksom ingen big deal, vilket jag gillar. Det är bara självklart, som vilken lektion som helst.


¨

Trevor Dolan och jag

Jag träffade aldrig Trevor Dolan. Det närmaste jag kom var när jag såg och hörde honom på Runda Bordssamtal i november 2012. Jag lyssnade gärna på honom. Varje gång imponerades jag av hans inställning till skolan. Han var en viktig förebild för mig. När han dog blev jag så otroligt ledsen och bedrövad. Det kändes som om skolutvecklingen i Sverige aldrig skulle bli densamma.

Att jag någon gång skulle nämnas i samma mening som Trevor kunde jag aldrig drömma om, ännu mindre att jag skulle få ett pris i hans minne. Jag önskar att han fanns här fortfarande, att jag kunde få samtala med honom och dryfta alla funderingar jag har. På något sätt känner jag mig lite närmre honom nu. Jag är en av hans punkare som fortfarande finns här på jorden. Jag känner att jag har fått en viktig uppgift att fortsätta hans arbete. Jag känner också att jag fått lite mer Trevor Dolan i mig nu. Han känns närvarande. Det är något stort och fint.

Bland annat kände jag starkt när jag vaknade på torsdag morgon att jag måste låta del av prissumman gå vidare till andra som behöver. Jag hittade en organisation i Kenya som jobbar för att unga tjejer ska få chans att lära sig IT för att kunna få ett bra sätt att försörja sig på. Det är en verksamhet helt i linje med min egen övertygelse. Kolla in dem. Coola och smarta http://akirachix.com/

På själva prisutdelningen var jag inte så vältalig. Jag har aldrig blivit nominerad och fått pris tidigare. Att jag kanske borde ha förberett ett tacktal fanns inte med på min agenda. Nu vet jag bättre. Det är förfärligt svårt att komma på nåt smart att säga i den stunden. Tagen av det fina och stora var det galet svårt att finna orden. Jag har ju en mängd personer att tacka för att jag kommit dit jag är idag. Hela det stora underbara utvidgade kollegiet, Terese som drog med mig i skapandet av Teacherhack, mina programmeringsvänner och då kanske främst professor Björn Regnell som varit min mentor under det här året, mina kollegor som fått stå ut med att jag flyger och far mest hela tiden, mina fina elever som fått utstå mina experiment, min familj som får leva med att jag hänger så mycket framför olika skärmar, men mest av allt min rektor Lena som är den som låtit mig hållas. TACK! <3

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/abc/vann-pris-for-punk-i-skolvarlden

http://pedagogstockholmblogg.se/prisbloggen/2014/05/07/karin-nygards-ar-arets-punkare-i-skolvarlden/

http://www.stockholm.se/-/Nyheter/Forskola/Karin-Nygards--arets-punkare-i-skolvarlden/

http://www.sjostadsskolan.stockholm.se/nyheter/2014/05/08/karin-nygards-fick-pris-pa-sett

Min Keynote från SETT14

OM det här fungerar bör det gå att läsa mitt manus och se alla bilder från min Keynote som jag använde i onsdags.


 

Presentation sett14 from Karin Nygårds

https://www.icloud.com/iw/#keynote/BAJidPtLw0dPwruxzrqB2pDaXYF9wKT49VSF/Presentation_SETT14.key.key

Nominerad till årets lärare i Stockholms stad

Det här känns bara så himla fint. Jag är en av tre lärare i Stockholms stad som blivit nominerade. Idag fick jag besök av en delegation från Stockholms Stad som delade ut ett alldeles makalöst snyggt diplom och vackra blommor. Jag är fortfarande helt tagen av det.

Här är den fina motiveringen:

Karin Nygårds, Sjöstadsskolan
Motivering: "Karin Nygårds törs utmana och vara en föregångare när det gäller it i skolan. Hon har utvecklat Sjöstadsskolans it-undervisning och lyft programmeringen till att bli ett ämne. Elever i årskurs 5 programmerar, undervisar andra elever och föreläser utanför skolan. En av hörnstenarna i Karins undervisning är att det ska kännas angeläget och på riktigt. Hennes elever är entusiastiska och engagerade inför lektionerna i Digitalkunskap och så koncentrerade att det nästan är svårt att få kontakt med dem vid lektionsbesök. Karin Nygårds är dessutom en modig opinionsbildare som bidrar till att fördjupa och nyansera debatten om it i skolan. Hon är en viktig röst i den allmänna debatten om skolan i Sverige."

Kodstandard

Nästa gång jag har en kurs i kojo ska jag införa kodstandard. Inser det praktiska i att alla skriver på samma sätt.

Här är ett exempel på kodstandard från Uppsala Universitet: http://www.it.uu.se/edu/course/homepage/ad1pk2C/vt07/kodstandard

Dansprogrammering med sexåringar

Exempel på bilder som jag använder till dansprogrammeringen